The Riad & I.

6a98d648a3a2d3864ad5ad69d82ed750 ff24f021ba5b829331c64a7456051200 ea1bb803486440197b56c396557dd2e2

Love it.

Advertisements

Ont i magen.

Den mest knäckande bloggen jag vet, gör det igen. Och igen.

“Jag hoppas du får många sådana minnen. Minnen som kan få dig att i din ensamhet fnissa lite för högt på bussen. Eller som du kan dela med någon över telefonen tio år senare och uppleva om igen med skrattkramper i magen. Din kaffeceremoni kommer du själv att ha glömt men jag är säker på att Mamie kommer att berätta den för dig massor av gånger. Om hur nöjd du var. Och om vilken evinnerlig tid det tog. Och att vi hade den tiden. För bråttom har vi väldigt sällan trots att vi har så lite tid kvar. Inga stressiga morgnar. När du föddes bestämde vi oss för att sakta ner. Att inte jobba för mycket. Att ha tid. Att inte ilsket knöla på overallen och släpa i armen till förskolan för att komma fem minuter tidigare till ett möte själva. Då hade mamma eller pappa kunnat ställa sin klocka lite tidigare istället. För du tar tid. Med eller utan kaffe har du dina rutiner som du vill hinna med. Du går inte efter någon klocka eller tidtabell, men någon sorts osynlig plan finns det – precis som en borttappad beskrivning av japanska badinrättningar är den nyckeln till vad du gör när du än så länge inte kan förklara vad du gör. Låtsatsvänner som ska bäddas ner, korvar som ska grillas och strumpor som ska bytas. Förundrat kikar jag genom dörrspringan med dina sandaler eller en tandborste i handen.”

http://www.taxilandet.com

Plocka upp nya numret av Tidningen FOTO.

P8260386

Severus i FOTO, nummer 9/2013. Ute nu.

P8260392

P8260388

Har inte 80 000 över att lägga på att göra en ny bok, så vi ska se hur jag ska ro det här projektet i land. Läste nyligen en intervju med JH Engström om vad han gillade med fotoböcker och höll med om varje ord. Ska se om jag hittar igen det framöver, men poängen var att det är det ultimata sättet att visa upp en samling bilder. Sedan att det är dyrt, ingen vill göra en bok och ingen köper dom.. det är en annan sak. Jag vill göra en till bok i alla fall. Against the odds, som vanligt.

Temafrågan. Det är inte meningen att vara dryg, bara det att jag inte tycker det är intressant för mig med tema hela tiden, alltså… det är bara livet. Vad skulle det annars vara? Jag som tar mina bilder, varje dag, av livet som springer förbi, min känsla, mitt ljus. “Nej det är bara macrobilder på blommor” ska jag börja svara. Kanske.

Kongo.

Jag kan inte formulera mig, jag blir så galet arg. Men Doktorn kan: “De framsteg som gjorts av vår civilisation är nu på tillbakagång; de är på tillbakagång på grund av de nya grymheter som vi ser i Demokratiska Republiken Kongo och i Syrien; men också på grund av den öronbedövande tystnaden och bristen på mod inom det internationella samfundet.«

“En månad senare blev han utsatt för ett mordförsök i sitt hus. Hans två döttrar och deras kusin hölls gisslan under vapenhot och den tjänstgörande säkerhetsvakten blev skjuten till döds. Själv lyckades han undkomma kulorna genom att kasta sig till marken.

Nu bor han med sin fru och barnen på sjukhuset. Grindarna mellan de olika avdelningarna hålls låsta och hans rörlighet är begränsad. Han slår sig ner i sitt arbetsrum. Väggarna pryds av diplom och utmärkelser. Priser som han inte vill ha. 2009 blev han nominerad till Nobels fredspris. Det vill han inte heller ha.

– Att få pris för det jag gör, att kvinnor blir förstörda fysiskt och psykiskt och att jag behandlar dem, det vill jag inte. Att få ett pris varje år utan att det blir någon skillnad, det vill jag inte. Det är okej att få pris om de också säger att de är beredda att kämpa vid min sida för att få stopp på kriget. 

Han lutar sig tillbaka. Slår ut med de breda händerna i luften.

FN har observerat i tio år, hur länge behöver de observera för att förstå att de måste ingripa? När folk dör, när kvinnor blir våldtagna, när barn blir våldtagna, hur kan det ta tio år att observera? 

Han lägger armarna i kors. 

– De har all information, men ingen gör något. “

Screen Shot 2013-08-09 at 12.28.19 PM Screen Shot 2013-08-09 at 12.28.06 PM

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/

Georgette Byabaima, 44

»Beväpnade män intog min by för fem år sedan. De slet ut alla från husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plast som de smälte fast på våra kroppar. De gick också runt och skar i folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt och så våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var. Efter fem tappade jag medvetandet. För två månader sedan blev jag våldtagen igen när jag letade mat på fältet. Sedan dess går jag med krycka och kissar blod. Jag klarar inte att vara bland folk och sitter mest inne. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Så fort jag inte sysselsätter mig med något får jag upp hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som att jag ska få hjärtattack.«

“– Visa mig att du vågar döda så får du ett vapen. Visa mig att du vågar döda och våldta din mamma så får du ett vapen. Det är så vårt lands rebellarméer är uppbyggda, och även regeringsarmén, säger doktor Mukwege. ”

“Doktor Mukwege lever i resultatet av tortyren. På listan över vad väpnade grupper gör mot hans patienter: hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan. Som regel utförs det inför öppen ridå och i vissa byar har så många som tre av fyra kvinnor våldtagits. Inga åldrar har skonats.

Professor Ellinor Ädelroth darrar på rösten när hon berättar om barnvåldtäkterna.

– Vi fick in en treåring som var fullständigt söndertrasad. Det fanns inget kvar av ändtarm och underliv. Doktor Mukwege bara skrek rakt ut när han skulle operera henne.

Hur ofta händer det att ni får in så unga fall?

– Det händer nu och då. ”

Så oerhört vidrigt.

 

“– FN har inte lyckats skydda befolkningen. De är passiva. Dem kan man ha eller mista. Vi har kvinnor här som säger att FN-soldater stått och sett på när bybor våldtagits, säger Ellinor Ädelroth.”

“– Jag hade en ny läkare som började gråta efter endast två patienter. Jag sa: »Var stark, det här är bara början.« “

Frågor om favoritsaker till exempel:

blogsev

Bästa promenad:  Odengatan fram och tillbaka, fraaaaam och tillbaka. Eller i den många hundra-åriga skogen i Värmland. Eller söders höjder med Bodil Malmsten. Ales stenar är också en bra promenad, älskar Österlen. Och vart som helst på Gotland. Och uppför ett berg i Saharaöknen, till en riktig oas. Men de kan man ju inte bara gå när man vill, så vi säger de första två.
Favoritförort: Jag gillar Hökarängen. Det var en bra utmaning att lista ut vart de hade placerat olika varor varje vecka i den hysteriska mataffären. Folk pratade med mig överallt, enda otrevliga var en kärring som steg på på samma tunnelbanestation en gång. Hon skrek åt mig tre gånger när min sko nuddade ett säte framför när jag satte benen i kors. – ÄR DU HELT DUM I HUVUDET? DET ÄR FÖRBJUDET! Jag: – Ta det lugnt galning, det finns värre problem. Hon trodde mig inte.
Favoritdrink: Vatten. Med is. Inga bubblor.
Äter lyxmiddag på: Jag äter ganska ofta grymma middagar. Lyxfällan skulle dra bort en del från den svarta tavlan under MAT om de hälsade på. Då sparar jag hellre in på annat. Har inte bil och har inte dyra lån eller studieskulder att betala av på etc.
Bästa mikromaten: Finns absolut ingen.
Bästa kaffet: Dricker inte kaffe. Dricker vitt te.
Bästa baren: Hotellbarer i Berlin.
Senaste teaterföreställning: Har aldrig varit på teater.
Senaste utställningen: Jens Assur.
En bra gå bort-present:Senast i förrgår började en värdinna gråta över ett print hon fick av mig. Hade råkat fota hennes barn för två år sedan (påpekade en kamrat som såg printet). Nu bor den hemma hos värdinnan bredvid Lars Lerin och Karin Broos-bilder. Det var faktiskt på Broos-museet som jag plåtade hennes barn. Ena hade gipsat benet hela vägen och var tapper med sin krycka bland konsten.
Favoritlyxartikel: Chanel.
Läser just nu: En barnbok om en katt som heter MJAU (…) som bygger en egen brandbil av en kartong som han målar röd. En blå mugg ställs ovanpå som siren. “Fiffigt MJAU!”
Läser helst: Faktaböcker om rymden eller hjärnan. Eller om människans utveckling i olika delar av världen typ Vete, vapen och virus-boken. Borde skaffa hans bok “Varför är sex så roligt?” bra titel.
Favoritråvara: Havregryn.
Favoritmärke: Gant Rugger-tröjor som jag snor av killar.
Favoritskor: Jag saknar mina gamla Gucci och HOPE-skor med klackar men fick sälja av alltihopa efter graviditet nummer två och disk som hoppat snett. Det är platta grejer som gäller nu. Hej Nike.
Modeförebild: Rick i The Young Ones. Han har lagom många pins på sig:

The-Young-Ones-the-young-ones-443071_400_300
Motionerar: Jagar mina barn. Och ska gå en mil om dagen till förskolan snart med tung dubbelvagn i snöslask. Det är, på riktigt, jobbigt. Gym är knepigt med PÅ. Måste köra hela Olga Rönnbergsvängen framöver.
Det dyraste jag har köpt: Min studio på Rörstrandsgatan.
Favoritprodukt på Apoteket: DENTAN. Bästa tipset till alla om ni inte vill lägga cashen på tandläkaren.
Lyssnar på: Elvis Presley – If I Can Dream, alt take 1.

Bästa förfestmusiken: Jag har aldrig förfest.
Dansar helst till: Jag stampar med foten som en gammal gubbe.
Mitt sämsta köp någonsin: Studion på Rörstrandsgatan.
Senaste impulsköp:Monsters Inc” till ungarna igår.
Senaste fyndet: Jag fyndar inte, tyvärr.
Senaste secondhandfyndet: Se ovan.
Mode jag aldrig vill se igen: Jag ogillar cargobyxor och “tights i läderimitation” och djurmönstrat men det är ju så himla inne.
Värsta huvudbonaden: Allt.
Bästa huvudbonaden: Kanske en snygg motorcykelhjälm går an.
Favoritaccessoar: Pengar i fickan till välling och blöjor är bra. Annars mina slipade Ray Ban-solbrillor. Och min stora rosa The Clash-pin.

Hejar på/håller på: Solidaritet.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Dokumenterar min samtid. Trots nya fotolagen.