Barn och kärleken till barn.

10277068_10152214001474006_6780714579521041671_n

Kylan som sprider sig i kroppen när det slår mig att Taxilandet-Å är död. Och jag känner att hennes ord ibland måste delas vidare. Som dessa.

“Hela min kulturelitistiska person som avgudar opera, tjocka böcker om svåra saker, politisk teater och spanska poeter vred sig i plågor. Men där satt jag. Och jag minns att jag tänkte att jag även när jag grävde så långt inne i mig själv jag kunde faktiskt inte kom på en enda sak i världen jag hellre skulle gjort den här kvällen. Ingen föreställning, ingen partykväll, inget rödvinssippande på Zita eller nattbad i en sjö. För bredvid mig, lätt tryckt mot mig och med min armbåge greppad på ena sidan och nära tryckt mot mitt ben på andra sidan satt små människor vars kroppsvärme smälte allt mitt motstånd mot amerikansk kulturimperialism och skräniga tacky musikginglar. Barn. Inte mina. Men just då en del av min värld och mitt liv. Barn och kärleken till barn kan förändra dig och påverka dig på de mest mystiska vis Snorpan. Man behöver inte ha egna barn för att uppleva det. Ta chansen. Kom nära. Se världen bli något annat än du trodde att den var. Se dig själv bli någon annan. Någon bättre.

“- Your life, as you know it… is gone. Never to return. But they learn how to walk, and they learn how to talk… and you want to be with them. And they turn out to be the most delightful people you will ever meet in your life.

Bob to Charlotte «Lost in Translation»
Advertisements

Sov gott Fru R.

 tumblr_m9qnq5je981reg69ho3_1280

tumblr_m9qnq5je981reg69ho7_r1_1280

tumblr_m9qnq5je981reg69ho10_r1_1280

tumblr_m9qnq5je981reg69ho6_r1_1280

Fru R somnade in för några dagar sedan. Det ämne vi pratade mest om av alla var döden. Vi bodde grannar ett tag, jag hälsade inte på henne mycket sista tiden p.g.a. jag ville inte smitta ner henne med småbarnsvirus. Hon lät alltid glad på telefonen. Även om det var eländigt så ville hon leva. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara utan dom sa hon till mig och syftade på sina barn. Jag hoppas hon dog i sömnen eller något så att hon inte hade för mycket ångest. Bodde i samma lya i evigheter. Och det var där vi brukade sitta och prata. Ibland tog jag med mig godis och nagellack och livade upp en vardagskväll för Fru R. Hon avgudade mina barn och ibland satt hon på balkongen i solbrillor och läppstift och vinkade åt oss när vi lekte på gården ett hus bort.

Efter ett av mina besök hos henne skrev jag det här:

“Har hängt hemma hos 91-åriga tanten ikväll som aldrig ville att jag skulle gå därifrån. Hon säger att hon pratar dåligt efter stroken men har ändå berättat följande, till exempel: Att hennes man dog med hemska smärtor av cancer när hon var 35 år och hennes yngsta son var 1,5 år. Hon har levt ensam sedan dess, tagit hand om sina två barn och sina föräldrar och kämpat hårt ekonomiskt. “Men det är bra nu, barnen klarar sig själva nu så jag behöver inte hjälpa till där längre”. Hon var telefonist. Hon tycker inte jag ska stressa om min gravidmage och att jag har vackra barn och en stilig man. Hon brukade se mig från balkongen innan vi började prata förra veckan och tycka att jag var fin HA HA. Smickrare där. Jag är tjock och trött. “Det är väl inte töntigt att vara “utbränd” , jag tycker att du har gjort det bra som tar sådana fina bilder och jobbar och tar hand om dina barn och har panikproblemen, det verkar hemskt med panikattacker så man tror man ska dö, och att ha blivit av med alla sina pengar så det inte går köpa boende – det är klart det är stressigt!”

Hon köpte en peruk för något år sedan för 5000 som hon aldrig haft på sig – förrän ikväll när jag plåtade henne. “Ett elände” kallade hon peruken. “När jag var ung, då tyckte jag att jag nog var ganska fin, jag hade fint hår. Nu ser jag hemsk ut, jag vill inte se mig i spegeln. Det gör väl detsamma hur man ser ut när man är 91 kanske?”

b3852041bfb820555e3e1fd77b624645

Hon äter Findus färdigmat och hatar det. I kylskåpet ligger en ensam köttbulle, en risgrynsgrötkorv och messmör. Hon har “långsamt” hela dagarna och kan inte lägga sig innan midnatt. Sedan somnar hon 02. Fram tills dess tänker hon på döden och har otäcka tankar om hur det ska gå för hennes barn. “De är mig så kära, hur ska jag någonsin kunna lämna dom?” men hon är inte rädd för döden. “Allt de ska få ta hand om efteråt, allt besvär. Barnen säger att jag ska skita i det nu.”

Hon har efter stroken svårt att styra kissandet och är arg på att hon kissar ner sig ibland, hon vill vara ute och gå fast hon stapplar fram och håller sig i väggar och möbler hemma i lägenheten där hon bott i 57 år, men bindorna blir så tunga fort att det är jobbigt ute. Hon försöker att inte dricka mycket, bara ett glas vatten på hela dagen men ändå kissar hon. Hon kan inte läsa längre och inte lösa korsord. Hon har ingen CD-spelare eller ljudböcker. Hon älskar choklad, det är det enda som smakar gott fortfarande. Hon vill klippa sitt hår men kan inte ta sig till frisören och hennes son som är 67 år genomgick nyss en stor operation och är för sjuk att hjälpa henne – vet ni någon som kan klippa hår som kan hjäpa henne några minuter så säg till. Eller om ni har en CD-spelare ni inte vill ha längre. Eller något annat som skulle kunna liva upp 91-åringens vardag.”

 

6f524173ee096aca5986f7ddfd527393

Fru R klappar på min dotters huvud.

482418_686039798088956_1744531677_n

Fru R skrapar ner micromaten i soporna och hugger istället in på chokladen jag har med mig.

 

389135_685912354768367_779471545_n

Det går inte sluta bry sig om hur man ser ut även efter 90 alltså… helvete också.

Fuck cancer.

Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.

Måste sova. Men.
Fick just veta att personen bakom Taxilandet somnat in.
Snorpan har ingen mamma längre, jag tror hon är ungefär lika gammal som min son (3).
Ingen blogg har berört mig så mycket.


Älskar den här videon och låten.

I don’t know why all the trees change in the fall
I know you’re not scared of anything at all
Don’t know if Snow White’s house is near or far away
But I know I had the best day with you today

There is a video I found from back when I was three
You set up a paint set in the kitchen and you’re talking to me
It’s the age of princesses and pirate ships and the seven dwarfs…

Precis är det hemma hos oss nu.
Snorpan får någon annan än hennes mamma läsa Snövit för.
Fy vad sorgligt.

387500_650631098296493_875181170_n
Jävla cancer. Ovan: Linda McCartney som dog i cancer 1998.

“The children told their mother they loved her. When she became restless around 3am, Paul got into bed with Linda and told her she was on her Appaloosa horse, riding with him through the woods in ­Sussex. ‘The bluebells are all out, and the sky is clear blue,’ he said.

By the time he’d finished the story, his wife was dead.”

Och alla blad och skaft som måste rensas ut

 

31677_125797084113233_5016436_n

Mormors askkopp på bron.

 

28577_126013880758220_1722615_n

Min kusin på en av våra ängar (där det var potatisland när jag var liten) och utsikten från mormors hus.

 

28577_126759440683664_4212602_n

Alla dessa blombuketter…

 

28577_126878520671756_4354795_n

Mormor längst fram i bild, sittandes. Min morfar står bakom henne, näst längst till höger.

Bodil Malmsten och jag växte båda upp i Jämtland och den här dikten om hennes barndom skulle kunna handla om min.

Alltmera minns jag brunkullan vid källan
alltmera dyrbar med sin smak av svart choklad
och kallkällan den bottenlösa, blodriskan och murklan
och aspens darrande och gula blad

Och mjuka tunnbrödskakan varm som heta handen
och björklövsmattorna som mormor band
midsommarblommen och potatislanden
och frosten i midsommarnattens blåfrusna potatisland

Och alla lingonen i lingonplockarn
och alla blad och skaft som måste rensas ut
och spritärter och när vi åt på gården
inunder rönnen innan rönnen blommat slut

Och morfars långa döende och mormorskinden
alltmera minns jag närmare ändå
och hjortronmyren myggen nordanvinden
och vådaskottet ådern midnattsblå

Så minns jag barndomen min enda barndom
linnea pyrola, förgätmigej
förgätmigej för det är inte jag som minns min barndom
det är min barndom som alltmer minns mig

***

En sådan där lykta steg mot den svarta himlen ikväll och jag tänkte på mormor. Snart ett år sedan hon försvann. Hon brukade sitta på stolen mot väggen på broa och rensa lingon på den stora, stora brickan de hällts ut på från lingonplockaren. Plockarna själva, slitna, stod lutade mot bron på utsidan. Rynkiga bondhänder som pillade runt de små bären hit och dit. Sedan tömdes de rensade bären ner i en stor hink och sedan östes de upp i plastpåsar. Askkoppen full med fimpar. Sådan där plastduk med solrosor på under brickan. En röd pelargon. Fiskespön, vedträn, rufsiga katter, en bukett blommor från någon av våra ängar runt gården. Mina barn kommer aldrig ha sådana minnen och det känns ibland tråkigt. Betong är inte hela världen, det finns annat. Jag blev kallad asfaltsblomma på landet. Jag gillar att ha en fot i varje del. Spänningen att åka på släpet bakom morfars traktor när potatisen skulle upp ur landet. Fikapausen när moster Tora kom med korgen till oss fylld med kaffe och kex. Ljudet av alla potatisar som jag kastade ner i hinkarna tillsammans med mamma och pappa och morbror. Att daska bort jorden så gott jag kunde från potatisarna. Hur tunga säckarna var som de vuxna kastade in i jordkällaren när jag och morfar anlände till den med säckarna på släpet. Hur vi alltid bara åt vår egen potatis och vårt eget älgkött och våra egna bär. Alla dessa hemliga bärplockarställen som skickades vidare från generation till generation. Jag vet inte ett enda bärställe i landskapet jag bor i idag. Åka i mormors gröna bubbla dit det fanns stora björnbär var som stockholmare skulle säga magiskt. Sedan komma hem med våra fynd och äta tunnbrödkakan med extra salt smör på.