Agent Coop.

Screen Shot 2014-05-01 at 1.43.28 AM

Coop: “Do you know where dreams come from? Acetylcholine Neurons fire high voltage impulses into the forebrain. These impulses become pictures, the pictures become dreams but … no one knows why we choose these particular pictures.”

tumblr_lm6il7h1O51qa1iiqo1_500

tumblr_lw9ml9y5i21qac7ryo1_500

Vi var ett litet gäng som såg hela serien tillsammans i Östersund. Jag älsk Coop, inte bara för att han är stylish och smart utan för att han är så rolig också. Och Lucy. Och Audrey.

Advertisements

JH i köket.

10291798_10152198330734006_7470185044030169100_n
JH Engström på besök i mitt kök idag för att prata kommande happenings.

De gånger jag träffat på fotografer som Corbijn eller JH Engström IRL så har jag ju mycket mer gemensamt med hur dom tänker än alla typiskt “fotointresserade” eller “kommersiella” jag träffar på som ska hetsa med mig om teknik/prylar/massa blixtar och hur man ska göra enligt regelboken och dom har minsann gått den och den skolan (Du har ju inte ens tagit en enda lektion!) När så mycket handlar om besatthet, passion, att se ljuset, att veta vad man vill plåta, berätta och känslan. Plåtaplåtaplåta. För mig.

Och att ha ett gäng med armarna i kors bakom sig oftast känns som en fånig statusgrej, tycker jag och JH.

Mina favoritfotografer hade enkla kameror men grymt fotoöga. Mina favoritbilder är sådana som är tagna för att fotografen måste ta dom, inte för att någon klädfirma ville att dom skulle tas. Men, man måste såklart överleva och göra uppdragsfoto också och det kan bli bra om man hittar rätt personer att jobba med (jag gör ju det ibland tack och lov) men det som betyder mest för mig att se är vad som kommer helt och hållet från er själva.

Och jag vet att världen inte funkar så, vem får betalt för sina egna bilder. Inte många. Men jag är glad om jag både får göra reklamjobb som passar min stil – och böcker/utställningar/sälja printar med mina egna projekt. Och där är jag nu, femton år efter att jag sålde min första print. Långt kvar. Då och då vill man ge upp men jag har inte lyckats ge upp ännu. För jag är för besatt av bilder.

10325248_10152199022084006_2799309684170122617_n
Och här är Bodil i mitt kök.

Du är som jag, det är inte bra men…

Allt handlar om timing men vi hade tur
Att rätt tid och rätt plats för båda var just nu

166437_494685999005_561981_n

Vi pratar om vädret och läget i världen för att landa i kärleken
Vi pratar om den, förbannar den, förundras över den sen känner jag den
Och säger det

Du är allt jag ser och hör, du är allt jag ser och hör
Du är allt jag ser och hör, du är allt jag ser och hör

Snöstormen tvingar oss närmare, på Sibirias breda gator
Spåren i snön suddas snabbt ut, “Vi finns bara här och nu” säger du
Så stannar du
Sen lutar du dig fram och lyfter bort luvan med din hand
sen kysser du mig bättre än nån annan

1621891_10152140464414006_131536062_n

“Sköt om er och älska varandra så blir livet till det bästa”… Hittar brev farfar skrev till mig kort innan han dog när jag är hemma i Jämtland.

Fatal radiation.

3182030983_e3b7068e9e

“I dreamed that I opened my front door and that I was struck by fatal
radiation. That’s how afraid I was. So you see, fear is there. The
fear is in all of us and it is this fear we have to dispel. In friendship
we realize that as human beings we are afraid to share, we are
afraid to be criticized, we are afraid to be misunderstood, we are
afraid not to be loved.

Show the weak moments, the anxieties, the retrogressions.
How often I was blocked in my work or fearful,
how often I depended on the opinion of others.

The kind of talk that leads strangers to intimacy-you can achieve
this, and it doesn’t matter if you’re twenty or ten or one to one,
provided you drop the persona, that terrible layer of false self which
we adopt as a defense, and address the inner self, the vulnerable
self. We also must take the risk of sharing.

I was accused of narcissism because I used to write in a notebook
everything nice that people used to say to me. It wasn’t because
I believed it: it was because I needed it to keep going.

The most wonderful way is to communicate from core to core,
from center to center. Our culture made an effort at finding the
core of the self, but we put a taboo on it. It asserted that the
self was selfish. I was very touched by the women who have
done visibly useful things, such as speech therapy for 17 years
or social work. I used to say, those people are really doing
useful things, what am I doing? And then I suddenly realized
that it was important to speak and simply articulate the struggle
of our own evolution, because after all it is the only thing we
really know. In nothing all of the journey’s steps, I was doing
something useful, but I didn’t know how much. What I was
doing was fighting our battle.

Let us say that from this certain moment we have this degree of strength,
this degree of vision, this courage, but there are times we lack all of them
and then someone else has to give it to us. Let’s celebrate what we bring
to each other, what we share with each other, how much of the persona
we can peel off.

The masks we have worn have always frightened people. I used to
dress to frighten away my enemies. All this is useful and adolescent
but it’s very significant to what we feel when unmasked and sharing
feelings. Strangely enough, the radiation I dreamed of at the front
door never took place. What took place was great intimacy and
sense of interdependence.”

Anais Nin

Twittra på.

1985_10151453368704006_1454768582_n

 

” Eftersom han alltid hade tillgång till internet på sin mobiltelefon, var kontentan, fick han aldrig tid över till »reflektion«. Låt oss undersöka hur det reflektiva stadiet kan se ut för somliga av oss. I kön i mataffären, till exempel. Före det mobila bredbandet handlade mina reflektioner när jag stod i kö huvudsakligen om hur mycket jag hatar mina söliga, ineffektiva medmänniskor. Ibland slutade tankegången i oro för mitt eget blodtryck, och i stunder av klarsyn hann jag också frukta för min mentala hälsa.”

Hahaha.

http://www.fokus.se/2014/04/jag-alskar-klicksamhallet/

All I know since I found you.

P1014012

You got your book baby with all your fears
Let me honey and I’ll catch your tears
I’ll take your sorrow if you want me to
Come tomorrow
That’s what I’ll do
Listen to me

Janey don’t you lose heart

P1010021
Bra lapp hemma hos Ivan.

All I know’s since I found you
I’m happy when I’m in your arms
Happy, darling, come the dark
Happy when I taste your kiss
I’m happy in a love like this

There’s a house upon a distant hill
Where you can hear the laughter of children ring
Guardian angels, they watch from above
Watching over the love that they bring

993085_10152150953539006_6836677638238632959_n

But at night I feel the darkness near
I awake and I find you near
I’m happy with you in my arms
I’m happy with you in my heart

In a world of doubt and fear
I wake at night and reach to find you near

Den här intervjun.

“Människor kan överge en men inte musik och böcker. Läsandet och biblioteket räddade mig många gånger under uppväxten. Det är människans största privilegium, även om man är ensam finns en dialog i litteraturen, säger Kristina Lugn.”

“Ju äldre man blir desto större bli orättvisan mellan kvinnor och män, och i kärlek och sex kommer männen alltid undan, i alla samhällsskikt. När en kvinna förstört sitt liv på den första mannen sticker han för en ny, yngre. Det vore så klart lättare att leva om jag kom hem i kväll till en ung man som hade gjort mat. Han skulle beundra mig jättemycket.” !!!

“Kristina Lugn mejlar mig mitt i natten. Ibland i versaler. Hon ringer upp och säger att om jag inte berättar vem som läckt hennes telefonnummer byter hon inom två timmar. Jag minns inte. Några minuter senare kommer jag ihåg, ringer upp och säger att hon mejlade mig numret.”

http://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lugn-det-sista-geniet/

Det roliga tycker jag också är att jag kan känna igen en del från en och annan låt oss säga “känd figur” i svängen. Normal people worry me, som det brukade stå på ett kylskåp i Gamla Enskede där jag hängde förr.

“– Det viktigaste för att överleva är att ha riktiga intressen; något som inte hänger på att man är bäst, som är roligt i sig självt och som inte kan överge en.”