The Noel Factor.

10389958_10152390145854006_2579019524310562173_n
Äntligen är min favorit i Gant Ruggers nya kollektion för tjejer på plats. På mig alltså.

Bästa college/nördserien jag vet. Min pepp på college började för länge sedan, i min bokklubb som liten där jag sluktade böckerna om lillasyrran som åkte till storasyrran och hälsade på där hon studerade. Läs här: http://tvdags.se/artikel/felicity-hey-viskningar-polotrojor-mysgang-i-jj-abrams-klassiska-collegeserie / “För mig är det, trots att det kanske inte låter jättehett, den överlägset bästa college-serien. Många ungdomsserier funkar fint när de stannar i high school, men när de når college blir det alltid så trist av någon anledning. Inte här. / Nedtonat och samtidigt roligt och smart! Så är serien inte gjord av några dumskallar heller. / De då helt okända Matt Reeves (Let Me In, Cloverfield, Dawn of the Planet of the Apes) och JJ Abrams är skaparna av Felicity, japp, två actionsnubbar när man tittar på annan cred de har, men är det något Abrams är bra på är det att sätta ihop bra ensembler…”


He always said he didn’t get this song
But I do, I do
And I’ve been spending the last 8 months
Thinking all love ever does is
Break and burn and end
But on a Wednesday in a café
I watched it begin again
You say you never met one girl who
Had as many James Taylor records as you
But I do

1620742_10152387328909006_2956503105377238323_n

10429465_10152374426514006_1810201317631208659_n

10455168_10152379151469006_5004727372713999076_n

10487314_10152359870164006_4098746091105342368_n

10513368_10152387329189006_5262738204862230785_n

10559798_10152372064579006_8750434628454890401_n

10525555_10152294855567297_2067298686014296260_n

10341606_10152387483274006_5271770142056122155_n

Advertisements

Flyttkaosar + fotbollsvernissage:

10177508_10152263786469006_318761120419527841_n

Kan man re-insta på sin blogg? Isf gör jag det från Karin Wahlén vem annars? Min utställning om ÖFK ovan och en text som jag inte skrivit nedan mvh ödmjuk.10342491_10152360675118941_383562576358948160_n

Recensionstext från ÖP:

Screen Shot 2014-06-02 at 4.41.22 PM

Screen Shot 2014-06-02 at 4.40.42 PM

10300437_10152359631813941_3349876857212212079_n

Och här uppslag i ÖP:

Screen Shot 2014-06-02 at 1.03.46 PM

***

10269486_10152263786419006_3969377681099223063_n

Och så lite hysterisk snabb flytt på det men sjuka kids och sjuk själv och rekordvärme och tjafs men landade i detta. Mitt nya hem med helt okej Bullerbyn-innergård.

JH i köket.

10291798_10152198330734006_7470185044030169100_n
JH Engström på besök i mitt kök idag för att prata kommande happenings.

De gånger jag träffat på fotografer som Corbijn eller JH Engström IRL så har jag ju mycket mer gemensamt med hur dom tänker än alla typiskt “fotointresserade” eller “kommersiella” jag träffar på som ska hetsa med mig om teknik/prylar/massa blixtar och hur man ska göra enligt regelboken och dom har minsann gått den och den skolan (Du har ju inte ens tagit en enda lektion!) När så mycket handlar om besatthet, passion, att se ljuset, att veta vad man vill plåta, berätta och känslan. Plåtaplåtaplåta. För mig.

Och att ha ett gäng med armarna i kors bakom sig oftast känns som en fånig statusgrej, tycker jag och JH.

Mina favoritfotografer hade enkla kameror men grymt fotoöga. Mina favoritbilder är sådana som är tagna för att fotografen måste ta dom, inte för att någon klädfirma ville att dom skulle tas. Men, man måste såklart överleva och göra uppdragsfoto också och det kan bli bra om man hittar rätt personer att jobba med (jag gör ju det ibland tack och lov) men det som betyder mest för mig att se är vad som kommer helt och hållet från er själva.

Och jag vet att världen inte funkar så, vem får betalt för sina egna bilder. Inte många. Men jag är glad om jag både får göra reklamjobb som passar min stil – och böcker/utställningar/sälja printar med mina egna projekt. Och där är jag nu, femton år efter att jag sålde min första print. Långt kvar. Då och då vill man ge upp men jag har inte lyckats ge upp ännu. För jag är för besatt av bilder.

10325248_10152199022084006_2799309684170122617_n
Och här är Bodil i mitt kök.

Barn och kärleken till barn.

10277068_10152214001474006_6780714579521041671_n

Kylan som sprider sig i kroppen när det slår mig att Taxilandet-Å är död. Och jag känner att hennes ord ibland måste delas vidare. Som dessa.

“Hela min kulturelitistiska person som avgudar opera, tjocka böcker om svåra saker, politisk teater och spanska poeter vred sig i plågor. Men där satt jag. Och jag minns att jag tänkte att jag även när jag grävde så långt inne i mig själv jag kunde faktiskt inte kom på en enda sak i världen jag hellre skulle gjort den här kvällen. Ingen föreställning, ingen partykväll, inget rödvinssippande på Zita eller nattbad i en sjö. För bredvid mig, lätt tryckt mot mig och med min armbåge greppad på ena sidan och nära tryckt mot mitt ben på andra sidan satt små människor vars kroppsvärme smälte allt mitt motstånd mot amerikansk kulturimperialism och skräniga tacky musikginglar. Barn. Inte mina. Men just då en del av min värld och mitt liv. Barn och kärleken till barn kan förändra dig och påverka dig på de mest mystiska vis Snorpan. Man behöver inte ha egna barn för att uppleva det. Ta chansen. Kom nära. Se världen bli något annat än du trodde att den var. Se dig själv bli någon annan. Någon bättre.

“- Your life, as you know it… is gone. Never to return. But they learn how to walk, and they learn how to talk… and you want to be with them. And they turn out to be the most delightful people you will ever meet in your life.

Bob to Charlotte «Lost in Translation»